Natalies reflektioner

Prolog Vi anlände hit till Hanaholmen redan på söndag, trött som man är efter att ha rest en lite längre bit så kunde det ändå konstateras att man var i goda händer rent miljömässigt. Jag hade inte förberett mig desto mera inför kursen, endast konstaterat vilken dag jag ska till huvudstaden och när jag ska hem, så vyerna och lugnet på holmen var en välkomnade överraskning. Det känns ändå vikitgt att trivas i miljön då kroppen och sinnet är så upp i varv inför den kommande veckan. Under natten hördes insekter och fågelkvitter utanför, och från fönstret såg man guppande vågor. Jag kände mig närmare naturen än jag gör i min lägenhet på Rådhusgatan i Vasa, där bilarna susar förbi utanför. Man skulle inte ha trott att det var självaste huvudstaden man anlänt till.

Måndag Frukost är något av det bästa jag vet, jag äter gärna frukosttillbehör till varje måltid, så jag kan inte betona det nog vilken lyx det är att erbjudas hotellfrukost varje morgon. Efter kaffe och croissanter slängdes vi in i det inplanerade programmet, och när de skrev ”intensivkurs” så kunde man lugnt konstatera att de inte ljög. Mitt tonårsjag som studerade på bildkonstlinjen väcktes till liv och jublade när vi fick höra lite historia kring Hanaholmen och all den konst som finns här. Mitt nuvarande jag som inte riktigt vet vad hon vill i framtiden fick ont i magen då veckans uppgift presenterades och vi lyssnade på föreläsningar. Prestationsångesten var ett faktum så väl som en tvivlan på ens egna kunskaper. Det är fint att en så blandad men liten grupp samlats, här finns de som är i slutskedet av sina mediestudier så väl som de som bara börjat – jag hör till den senare gruppen. Att komma med på den här kursen var ingen självklarhet för mig, men då vår lektor tjatade om vilken ypperlig chans det här är så kunde jag inte låta den gå med gott samvete. Ska jag vara ärlig hoppades jag ändå att jag inte skulle få platsen, men så gick inte den historien till. Min praktik på den lilla redaktion i min hemstad har nyss börjat och för att jag skulle kunna vara på Hanaholmen den här veckan så innebär det att jag också avslutar min praktik en vecka senare än planerat. Ännu förra veckan var jag osäker på mitt val, men min vilja att komma ur min comfort zone (som så ofta kan väcka liv i min sociala ångest) var väl stark nog. Men allt för illa känns det inte, lite stress och press och magont behöver inte stoppa en. I dagens bagage finns osäkerhet, stolthet, alltför få vattenglas, god mat, intressanta synpunkter från föreläsningar så väl som vetskapen av Azollans existens – som den otroligt karismatiske vetenskapsjournalisten Marcus Rosenlund berättade om. Han skulle jag gärna ta en öl med, få lyssna på fler historier kring alla dessa otroliga små levande ting vi har omkring oss. Jag ska försöka tänka mig som en Azolla denna vecka, för även om Azollan är liten vid första anblick så tar det inte länge innan den tagit över världen. Ta över världen kanske inte ligger i mina intressen, men jag ska försöka komma ihåg att jag nog ockås har något större att erbjuda trots att jag känner mig så liten just nu.

Tisdag Tji fick jag då jag tänkte att det kanske skulle bli en lättare dag för huvudet och själen. Under måndagskvällen övervägde jag i alla fall att ägna mig åt en kvällspromenad eller dylikt efter allt program var klart. Idag slängde jag mig på hotellsängen sekunden vi kom tillbaka från fältet. En givande dag var det dock, nu fick vi fördjupa oss desto mera i det här med klimat, miljö och kriserna därtill. Jag erfarar att jag inte har kunskap nog för att helt förstå mig helt på det rent naturvetenskapliga, men som tur är så har jag ändå ett stort intresse för just miljöfrågor. Som redan nämnt så hade jag inte tänkt över mitt val av att delta i den här kursen, och inte heller läst in mig så mycket – så ämnet för veckan var inte heller något jag ägnat någon desto större tanke på. Det var i alla fall tills Rachel Carson och Silent Spring nämndes (av Malin Avenius på måndagen). Jag minns Carson från en av de första kurserna jag tog i mitt korta biämne inom hållbar utveckling, hon klassades som en hysterisk kvinna på sin tid för att hon beskyllde människan för föroreningen i naturen. Insåg väl ungefär där, men desto mera idag, att jag inte sprungit alltför långt från min hemmaplan. Det var också väldigt givande att faktiskt ge sig ut på fältet. Även om man inte förstod precis allting så fick man ett väldigt bra perspektiv på hur forskarna jobbar. Det är fint att jag kommer att tänka mera på allt det där bakgrundsarbetet nästa gång jag tvingas läsa någon av dessa långa ”tråkiga” och svårförståerliga forskningsartiklar i mina studier. Hettan i solen påminde också om sommaren som bara ligger runt knuten. Man får tjuvstarta sommaren här på Hanaholmen. Imorgon börjar det riktiga, indivuella arbetet i par och trots att det upplevs väldigt oklart och stressigt i stunden så hoppas jag vi ska leverera såväl som att ha någon ork kvar att ta in naturen med. Med gott samvete vill jag sätta mig på en sten vid havet med skönlitteratur då arbetsdagen är över.

Onsdag Jag vet att tid är en lyxvara journalister sällan har, men någon timme över för eget arbete och förberedelse under också måndag och tisdag skulle ha lugnat min själ. Turen var dock på vår sida den här gången. Under ynka femtio minuter så löste sig det mesta jag grubblat på, vi fick allt material insamlat och det blev på klart vad vi ska göra just vår produkt om. Det kändes också som att vi verkligen kommer levera något bra istället för att bara leverera något. Dagens händelser tände också en liten gnista i mig som jag sannerligen behövde efter dagar av osäkerhet. Jag påmindes om den där känslan när det klarnar, när man plötsligt hittar ett bra case och ser helheten framför sig. Jag insåg även vilka fantastiska upplevelser och människor man som journalist kommer få träffa. I vår första telefonintervju med en ljuvlig finlandssvensk forskare nämndes fiskare och hur de påverkas av Östersjöns beskymmersamma läge. Inte långt därefter stod vi och samtalade med Hanaholmens egna fiskare; en jordnära och vältalig musiker. Det var en av de där första riktigt ljuva sommardagarna och vi hade turen att få åka med i båten runt Hanaholmen, en par strömming infångades även. Middagen imponerade som förväntat (bestående av annan fångst, inte våra strömmingar), och trots en lite molnigare kväll så fanns det faktiskt energi kvar för en liten promenad. En tyngd tycks ha lyfts från mina axlar nu när vi på riktigt är igång med arbetet. Jag anar en viss tacksamhet till mig själv att jag vågade chansa och faktiskt kom med på den här kursen, förstås även en tacksamhet över att ens ha fått chansen.

Torsdag Dagen gick åt till att sammanställa vår text innan slutprodukten kunde publiceras på hemsidan. Det här arbetet och kursen i sig har verkligen väckt mycket tankar och man har fått bredda sina vyer på många olika vis. Som finlandssvensk journalist får man aktivt jobba med att få bort sina invanda finlandismer, och många av dem är man ännu ovetandes av. Att jobba med någon från Sverige har förstås på många sätt varit lärorikt, men speciellt då det kommer till språk, uttryck och finlandismer. Detta samarbete var ju förstås till fördel för mig, att ha en korrläsare specialiserad på att peka ut finlandismer – för att hen helt enkelt inte förstår vad jag skrivit. Ord som kurabyxor är uppenbara finlandismer för mig, trots det var jag tvungen att googla mig fram till att det heter galonbyxor. Att ordet medeltal inte alls används var desto nyare information för mig, medan jag fortsätter glömma bort att ordet slippa endast används i negativ bemärkelse i svenskan (det vill säga, man slapp inte in på den där utbildningen). Vilda diskussioner väcktes även kring ordet chokladstång, som förstås inte är en polkagris doppad i choklad vilket min arbetskamrat trodde. Men något jag vet är det att vi båda är väldigt nöjda över den slutprodukt och vårt samarbete, och jag tror att det är en fin vänskap vi startat här på Hanaholmen. Trots att ett vemod låg ändå över den sista middagen på holmen så fick kvällen sluta i skratt.

Epilog Så många konstateranden kring att det här är sista det och det. Veckan flög verkligen förbi och inte på ett klyschigt sätt, utan den gjorde verkligen det. Vi presenterade våra arbeten för varandra och alla har verkligen gjort fina slutprodukter. Medan jag och min arbetskamrat presenterade vår artikel om följderna av Östersjöns utsläpp så slog det mig att jag inte var nervös, varken rösten eller händerna skakade. Det var en stor kontrast till det jag kände på måndagen när vi skulle mingla oss fram till vår möjliga arbetskamrat. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att det här är en plats och en grupp människor med vilka jag känner mig trygg och bekväm. Det var blandade känslor kring att bege sig ut till taxin som skulle ta en från holmen. Sorgligt att ta farväl förstås, men skönt att få känna att man klarat av även detta kapitel. Jag längtar efter att gå bland egna gator, att sova bland egna lakan. Men desto mera hoppas jag alla kursdeltagare all lycka i framtiden, och jag önskar få se dem alla igen.

Natalie Skogman

Lämna en kommentar