I detta inlägg kommer jag, Ida Lindgren-Snellman, att dela med mig av mina tankar och reflektioner kring intensivkursen om Östersjön och miljöjournalistik. Inlägget kommer att uppdateras under veckans gång.
Måndag 23.5
Det var väldigt roligt och lite pirrigt att komma fram till Hanaholmens kulturcentrum under måndagsmorgonen. Jag var nervös inför att träffa alla kursdeltagare och samtidigt taggad på att köra igång med veckans fullspäckade program. Schemat var väl utstuderat vid det laget och föreläsarna hade blivit både googlade och ”instagrammade”. Det skulle nog bli bra det här.
Vi började med det praktiska och sedan var det hög tid för mingel. Att få mingla runt efter två år av pandemitider (då man för det mesta stirrat sig blind på en pixlad Zoomskärm) kändes uppfriskande. Efter att grupperna var indelade var det dags för lunch och sedan föreläsningar.
Malin Avenius från JMG inledde genom att berätta om sitt arbete som vetenskaps- och miljöjournalist. Från hennes presentation tog jag med mig en hel del. Hon konkretiserade hur man ska tänka när man som journalist är i närkontakt med forskare och deras forskningsområde. Vi fick också lära oss var fokuset ska ligga i den skrivna artikeln och hur man kan förenkla, utan att det vetenskapliga resultatet tappar sitt värde.
Malin nämnde även vikten av att inte bli för ensidig som journalist. Hon visade en bild på en isbjörn och ställde frågan: ”får man skjuta isbjörnar?” Min första rent reflexmässiga tanke var nej. Varför skulle man få det? Sedan visade hon en bild av en ung inuitpojke som stod framför en skjuten isbjörn. Det som för mig varit självklart är inte nödvändigtvis allas övertygelse. Det är lätt att dra förhastade slutsatser och tro att alla delar av världen tycker lika som en själv. Som journalist måste man kunna hålla två tankar i huvudet på samma gång. Detta tror jag gäller det mesta som man skriver om. Att lyfta upp röster från olika sidor av samhällsdebatten tror jag är nyckeln till ett bra journalistiskt arbete.
Marcus Rosenlunds föreläsning handlade till stor del om växten Azolla och hur viktig den varit under jordklotets växlande klimat. Det var väldigt intressant att få en snabb genomgång av de olika tidsperioderna och samtidigt få ta del av Marcus kvicktänkta analyser av diverse historiska incidenter.
Sist och slutligen fick vi lyssna till Norah och Heidis presentation om ett mentorskapsprogram för miljöjournalister. Det var fascinerande att få höra hur Norahs planer och arbete ser ut. Samtidigt förstod jag att miljöjournalistiken är väldigt komplex och att den till vissa delar skiljer sig från den ”vanliga” journalistiken.
Trött och sliten, med ett huvud fullt av tankar hoppade jag på metron tillbaka till centrum för att förhoppningsvis få en god nattsömn.
Tisdag 24.5
Tisdagsmorgonen inleddes med föreläsning av Emma Wickman från Baltic Sea Action Group. Hon berättade om projektet Carbon Action och hur organisationen BSAG försöker få finländska jordbrukare att övergå till ett mer miljövänligt sätt att odla. Att de flesta jordbrukare i Finland faktiskt driver så kallade intensiva jordbruk blev jag förundrad över. På intensiva jordbruk använder man kemiska ämnen för att påskynda produktionen av grödor. Dessa kemiska ämnen (besprutningar, konstgödsel…) förorenar vattnet och utarmar jorden. Men det ger en stor skörd.
Själv är jag uppväxt på den Österbottniska landsbygden bland ekobönder och miljömedvetna jordbrukare. Jag trodde att jordbruk med fokus på miljön var det självklara valet för de flesta bönder i Finland. Att min övertygelse inte speglar verkligheten gjorde mig lite fundersam och nästan lite paff. Hur kunde jag varit så naiv.
Emma berättade att många bönder är negativt inställda till miljöorganisationer i allmänhet och nya “miljövänliga” metoder i synnerhet. Detta är otroligt intressant. Jag frågade Emma efter föreläsningen vad det hela handlar om och hon berättade att många bönder är traditionsenliga och ogärna vill byta fungerande metoder mot metoder som kanske känns ovana och otrygga. Denna artikelidé tar jag med mig till sommarpraktiken som börjar inom några veckor. Hur intressant skulle det inte vara att få höra en intensiv jordbrukares åsikter i frågan?
Efter lunchen åkte hela busslasten ut till Vik och Helsingfors Universitets pilotodlingar. Forskningsprojektet Twinwin forskar kring biodiversitet på jordbruksmarker och hur olika växter binder koldioxid i marken. Varierad växtlighet tar upp en stor mängd koldioxid ur atmosfären och transporterar effektivt koldioxiden via rötterna till olika djup i marken. Genom att så “fånggrödor” (t.ex. olika klöverarter) cirka två veckor efter att sädesslagen blivit sådda bildas en fotosyntetiserande matta längs med marken som binder koldioxid! Det låter nästan för bra för att vara sant.
Under eftermiddagen fick vi höra om en hel del mätningsprojekt som alla föll under Carbon Actions paraply. Jag hade gärna sett något nytt projekt också, kanske från någon annan organisation. Det hade gett nya perspektiv på hur miljöforskningen drivs i Finland. Samtidigt var det väldigt lärorikt och nostalgiskt att få springa runt på åkrar under sen vår. Vi fick dessutom se både kor och grisar under vår besök på Haltiala gård! Mysigt!
Onsdag 25.5
Onsdagen var en väldigt lugn dag i stark kontrast till början av veckan. Vi satt och analyserade vårt material under förmiddagen, för att senare inleda skrivprocessen. Timmarna tickar mot deadline, men det känns bra.
Det är otroligt svårt att försöka förenkla, vända och vrida på resultat och forskningsmetoder samtidigt som man ska försöka producera en intressant och lättförstådd artikel. Det är inget som sker i en handvändning och vi lär nog sitta många timmar för att fila på slutresultatet. Förhoppningsvis blir vi nöjda trots att vi ändrat vinkel ett antal gånger.
Morgondagen bjuder på regn, men det spelar ingen roll egentligen när största delen av tiden ska spenderas framför diverse klipprogram i något av Hanaholmens utrymmen.
Torsdag 26.5
Under torsdagen blev det en hel del stillasittande. Vi finslipade vår artikel och beslutade oss för att i sista minuten skriva manus, filma och redigera en videosnutt. Vårt material var så pass komplicerat och invecklat att även vi (som ändå grottat ner oss i problematiken i flera dagar) kände att vi behövde en konkret sammanfattning. När materialet var publicerat här på hemsidan, cirka två minuter innan deadline, kunde vi dra en suck av lättnad.
Jag förundrades ändå över hur tillmötesgående våra forskare var under intervjuerna. Kanske har jag helt enkelt haft ogrundade fördomar mot forskare? Personen som jag interjvuade var både vänlig, lätt att förstå och till min förvåning – även lite tacksam. Hon var väldigt glad över att vi intresserat oss för hennes område och ville mer än gärna berätta om allt möjligt som tangerade ämnet.
Jag har också tidigare haft känslan av att forskare ofta är upptagna och ogärna vill bli störda av irriterande journalister som jämt och ständigt ska ”skriva fel” och ”förenkla komplexa problem”. Men inte heller den fördomen har besannats under min vistelse på Hanaholmen.
Nu ser jag fram emot vad morgondagens feedbackrunda ska föra med sig!
Fredag 27.5
Sista dagen på Hanaholmen blev en regnig sådan.
Det var otroligt spännande att ta del av allas presentationer och få höra om hur olika våra artiklar blivit från varandra, trots att vi gått på samma kurs och fått ta del av samma föreläsningar och material. Det visar ju bara att det finns en oändlig mängd olika vinklingar som man kan skriva om inom miljöjournalistiken. Några möjliga idéer tar jag med mig till praktiken på lokalredaktionen i Österbotten!
Vi fick en del beröm men också några förslag på hur vår artikel hade kunnat förbättras. Jag tog varmt emot de konkreta tips och trix som kursens experter lyfte fram.
Efter ännu en otrolig lunch (stort tack till Restaurang PLATS som förgyllt vår vistelse på Hanaholmen genom att servera fantastisk mat varje dag!) var det dags att ta farväl av såväl varandra som av hotellvistelsen.
Nöjd och glad, samt med huvudet fullt av spännande idéer återvänder jag till Jakobstad.
Ida Lindgren-Snellman