Lita inte på experter
Alla icke-experter där ute förlitar sig på experter för att förklara hur världen fungerar. Lika enkelt som att icke-brandmän förlitar sig på brandmän för att släcka bränder, läkare att ta de rätta medicinska besluten och polisen att förhindra och lösa brotten. Men precis som inom alla yrken måste beslut och åsikter ifrågasättas från ett journalistiskt perspektiv.
Raden “enligt en expert inom x” räcker inte för att fastställa att texten är sanningsenlig. Hela konceptet av att hänvisa till experter som källor, framför allt inom vetenskapsjournalistik, är egentligen bara att ge substans och en djupare analys utifrån ett perspektiv av en person som spenderat väldigt mycket tid på att förstå sig på ett ämne. Det kan i sig kan ha ett väldigt högt värde, men om det inte används på rätt sätt kan det vara missvisande om inte ytterligare granskning av experten görs eller om inte fler experter får komma till tals.
Därför är fler expertkällor viktiga. Råder en konsensus inom området bland experter eller finns det olika perspektiv som behöver tas upp för att ge en nyanserad bild av problemet? Det var ett av fokusen av den första dagen på intensivkursen Havsjournalistik med inriktning på miljö- och vetenskapsjournalistik.
Edith Lindvall
Våga trampa på ömtåliga forskningsprojekt
Vikten av att vara på plats är välkänd. Vid olyckor, politiska debatter och rättegångar är det nästintill ett måste om artikeln ska nå en viss höjd. Inom miljö- och vetenskapsjournalistik kan det vara nyckeln till att förmedla nyheten på ett begripligt sätt för läsaren.
Inom miljöjournalistiken finns möjligheten att beskriva otroliga scener, det är en guldgruva för journalisten och ett enkelt sätt att fånga läsaren på. Görs en artikel om fiske så ska en båtutflykt vara aktuell, om bergsarter en bergsbestigning och om jordbruk en vandring bland åkrar. Helst med en person som kan förklara vad det är du faktiskt ser på din utfärd. Dels så att inte redaktören inte ifrågasätter kvittona i efterhand. Dels så att du också kan förklara vad du ser för läsaren.
På andra dagen av intensivkursen besökte vi tre jordbruksområden med mätstationer för växthusgaser ovan och under jord. För artiklar om datainsamling på jordbruk är det ovärdeligt att kunna beskriva luftmätare som “tre meter långa stålarmar med ett tinnitus-liknande ljud som får öronen att ringa” istället för att simpelt skriva att “de mäter koldioxidhalten i luften”. Vem vet, kanske en läsaren tar sig förbi ett jordbruk någon gång och minns artikeln när den ser någonting blänka till på åkern.
Edith Lindvall