Dag 1
Tänk att den lilla växten mossbräken stoppade den värsta uppvärmningen hittils i jordens historia
Efter en inspirerande dag som väcker lust att arbeta med miljöjournalistik reflekterar jag över att det finns en hel del utmaningar med att arbeta med miljöjournalistik. Jag tänker bland annat på alla saker som vi sannolikt gör idag som vi tror är rätt, men som framtiden kommer att förfasa sig över. Precis som vi förfäras över tidigare generationers misstag. Idag fick vi se en informationsfilm från 1960-talet som förklarade vikten av att göra hål i alla burkar och paket med sopor som man tänkte kasta i sjön. Hålen fick soporna att sjunka och det ansågs vara bra. Sopor på vattenytan var nämligen dåtidens stora sopproblem och man ville inte ha sopor som syntes. Ingen tänkte på att sopor som man inte ser också kan vara ett problem. Detta är något som vi skrattar åt (och gråter över!) idag. Det läskiga är att det här inte allt var länge sedan (inte ens en hel människoålder som det ska sättas i ett perspektiv). I mänsklighetens historia är 50 år mindre tid än en ögonblinkning. Frågan är vad vi för sanningar när det gäller miljön idag som kommer visa sig vara helt fel redan om 50 år?
Malin Avenius gav också fler perspektiv på att vad som anses vara rätt och fel kan handla om var i världen man befinner sig. Hon ställde bland annat frågan om det är rätt att skjuta isbjörnar? Instinktivt säger nog de flesta här och nu nej. Men vad säger den lilla inuitpojken som lever där isbjörnarna bor? Det finns anledning för en journalist att lyssna även på honom. Att belysa olika perspektiv är viktigt inom professionell journalistik.
Även frågan om man kan vara miljöaktivist och miljöjournalist samtidigt kom upp. Jag uppfattade att Malin förordar ett professionellt förhållningssätt där man som journalist ser till att hålla distans även till de mest behjärtansvärda klimataktioner. Att det är viktigt att komma ihåg att även seriösa miljöorganisationer behöver granskas. Kanske är detta extra viktigt att påminna just studenter i miljöjournalistik om eftersom många som väljer att ge sig in i miljöjournalistik gör det eftersom de anser att miljöfrågorna är viktiga, kanske är även vissa redan aktivister. Jag tycker att Malins föreläsning visade att bara för att man tycker att det finns goda skäl att ta ställning i en fråga är det viktigt att inte kliva ur den professionella rollen man har som journalist med uppdrag att granska även forskare och organisationer som (till synes) gör bra saker.
Marcus Rosenlund gav också, minst sagt, perspektiv på vår (mänsklighetens) roll i förhållande till jordens historia och dess klimatväxlingar. Han gav dessutom goda argument för att svara alla klimatskeptiker som menar att människan är för liten för att påverka klimatet. Han presenterade växten Azolla, mossbräken. Det är en mycket mindre organism än människan, trots det stoppade denna mossbräken den värsta uppvärmningen hittils i jordens historia. Han visade samtidigt med denna berättelse hur man kan bygga en story av vetenskap. En miniväxt, som få ens har hört talas om, blev plötsligt mycket intressant och hela hans föreläsning är ett exempel på hur miljöjournalistik genom skicklig storytelling kan både väcka intresse för vetenskap och sprida kunskap. En poäng var också att vi inte ska underskatta naturen – den sätter mänskligheten i perspektiv och en liten art med stor potential kan utgöra en både viktig och intressant historia att berätta.
Med tanke på allt vi inte vet, att vi själva är barn av vår tid och att de ”sanningar” som tas för givna just nu även är kulturellt konstruerade är det viktigt att ha en stor dos ödmjukhet när man arbetar med miljöjournalistik. Att ge olika perspektiv, ifrågasätta även det som är behjärtansvärt, att alltid vara transparent med sådant man inte vet och med forskning som inte har klara resultat är en hederssak. Samtidigt är det viktigt att informera om den fakta som faktiskt finns. Jag tar också med mig från dagen att det är viktigt att berätta konstruktivt om potentiella lösningar och lyfta saker som går i rätt riktning när det gäller miljön. Om journalistiken blir för negativ finns nämligen risken att läsarna blir uttröttade och vänder sig bort från miljöjournalistiken.
Dag 2
Tänk att 70 procent av planetens yta är hav!
Idag har det varit fullt fokus på forskning. Ett tag var det lätt att glömma att vi var här i rollen som journalister. Jag blev uppslukad av fakta som att biologisk mångfald både till land och till havs är livets grundsten. Av all biologisk mångfald på jorden finns 25 procent i marken och där vill man bevara den mångfalden. Därför är plöjning inte bra. (Jag hade ingen aning om detta!). Men man vill tydligen alltid ha ett grönskande täcke, med många grönskande arter, fånggrödor som till exempel klöver, på marken som skyddar och fotosyntesiserar. För att åstadkomma lösningar som dessa, och få fler gröna täcken på åkrar, behövs i större omfattning goda samarbeten mellan jordbrukare och forskning. Samma sak är det med havet. 70 procent av planetens yta är hav och Östersjön är kanske världens mest förvaltade havsområde. Men havet mår dåligt, det finns till och med helt döda områden i Östersjön och problemen behöver lösas omgående. Men för att kunna lösa problemen ”behöver det både tas hänsyn till människans behov och till havets behov” sa Nina Tyukkynen. Min fundering här är om det verkligen finns en motsättning mellan dessa? För vad blir människornas liv om havet dör? Däremot klarar sig havet utan människan. Tja, ni ser. Det är lätt att bli aktivistisk. Dags att sätta på sig journalistrollen igen alltså.
Frågan är hur man som miljöjournalist kan arbeta med dessa frågor utan att falla i fällan att bli partisk? Jag tror att det handlar om att visst popularisera och sprida viktig forskning, men också om att också alltid (!) komma ihåg att ocskå vara kritisk i förhållande till forskningen – för har forskaren rätt? Det kan vi aldrig veta förrän senare. Det är därför superviktigt att visa olika perspektiv, lyfta motstridiga uppfattningar (även obekväma i den mån det är relevant) och att försöka se helheten eftersom sanningen om vad som är vägen fram i de här frågorna bara kan nås genom tvärvetenskapligt förhållningssätt.
Dag 3
Tänk att man kan laga god mat på vanlig mört från Östersjön
Jag höll på att glömma att jag skulle skriva något här eftersom vi skrivit så mycket nu i vårt grupparbete och därmed arbetat med att sammanställa våra tankar där. Hur som helst – vi intervjuade bland annat Marthaförbundet om deras arbete att tillgängliggöra och sprida forskning om Östersjön till en bredare allmänhet. Det var intressant att höra hur de arbetar med att försöka sammanställa både motstridig forskning och ge råd trots att forskningen ibland är osäker, det finns ibland till och med motstridiga myndighetsrekommendationer. Det här är en utmaning/konflikt som säkert många vetenskapsjournalister kan känna igen sig i. Ett sätt att hantera osäkerheten är att försöka vara 100 procent transparent och släppa all prestige när man måste ompröva sådant som man trodde man visste. Vetenskapen är nämligrn under ständig utveckling. En sak som inspirerat mig extra mycket är Marthaförbundets ambition att lära befolkningen att ta hand om lokal näringsrik östersjöfisk som ofta kallas för skräpfisk idag. Till och med mört menar dom att man kan tillaga jättegoda middagar på. Det måste jag testa i sommar!
Dag 4
Vetenskapsjournalistik är verkligen grejen – så kul!
Idag har vi arbetat fokuserat för att få ihop vårt arbete i gruppen. Jag känner mig jättenöjd och är tacksam över att ha arbetat i en grupp med fyra personer. Just att vi var fyra gjorde att vi hann få med några fler pusselbitar. Men nu är hjärnan helt slut. Jag är dock väldigt glad att jag var med på den här kursen. Den har gett mig en massa inspiration för att fortsätta med vetenskapsjournalistik och jag kommer absolut att skriva om Östersjön framöver.